Atomfunderingar
Har införskaffat en till bok av Arundhati Roy, "Den oändliga rättvisans matematik". Köpt för en billig peng på Röda Stjärnan, kommunistaffären i Karlshamn. Jag må ha mina starka tvivel mot kommunismen de förespråkar men Röda Stjärnan har en hel del värd litteratur. Så jag kom hem och började läsa och jag knäar nästan för att hon skriver så bra. Varje stycke hon skriver är så bra formluerat och slagkraftigt att i stort sett allt är värt att citeras, även om det ibland kan vara skrivet aningen för "snirkligt" för att innebörden ska vara tydlig. Men vad jag verkligen fastnade för var hennes tankar om kärnvapen. Så därför blir det här ett inlägg om ett av mänsklighetens stora hot.
"Om bara, om bara, kärnvapenkrig var ett krig som alla andra slags krig. Om det handlade om det gamla vanliga - nationer och territorier, gudar och historia. Om det bara vore så att de av oss som hyser skräck för det är världeösa moraliska ynkryggar som inte är beredda att dö i försvar av våra övertygelser. Om bara kärnvapenkrig vore det slags krig där länder bekrigar länder och män strider mot män. Men så är det inte. Om det utbryter kärnvapenkrig kommer vår fiende inte vara Kina eller Amerika eller ens folket på andra sidan gränsen. Vår fiende kommer vara själva Jorden. Elementen själva - himlen, luften, marken, vatten och vind - kommer att vända sig emot oss. Deras vrede kommer vara fruktansvärd.
Våra städer och skogar, våra slätter och byar kommer att brinna i dagar. Floder kommer förvandlas till giftströmmar. Luften kommer att bli till eld. Vindarna kommer att sprida lågorna. När allt som kan brinna har brunnit kommer röken att förmörka solen. Jorden kommer att svepas i mörker. Ingen dag kommer att råda. Bara oändlig natt. Temperaturen kommer att falla långt under fryspunkten och den nukleära vintern kommer att inträda. Vatten kommer att ta skepnad av toxisk is. Radioaktivt nedfall kommer att sippra ner genom jordlagren och förgifta grundvattnet. Det mesta som lever, djur och växter, fågel och fisk, kommer att dö. Bara råttor och kackerlackor kommer att föröka sig och tävla med överblivna plundrade människorspillror om det lilla som finns att äta."
- Arundhati Roy, Fantasiförmågans slut, Augusti 1998.
Men var inte oroliga, när Indien gjorde sina provsprägningar förklarade chefen för hälso-, mijö- och säkerhetsgruppen vid Bhabha Atomforskningscenter i Bombay hur de skulle hantera ett kärnvapenkrig. Ta jodtabletter, stanna inomhus, drick endast upptappat vatten och ät enbart lagrad mat. Ge spädbarnen pulvermjölk (vilket vi vet tack vare Néstle att pulvermjölk är så fantastisk bra för barn i en situation där man inte har tillräckligt mycket med vatten) och stanna på nedervåningen, om möjligt källaren.
Vilket tur att vi fick det uppklarat. Vi är nog rätt säkra iallafall.
Jag är medveten om att jag baserar mycket av det jag skriver på Roys ord, men vi vet väll alla att konsekvenserna av ett kärnvapenskrig inte kan förhindras för att man tar jodtabletter?
Men sen då, hon kanske överdriver, vem skulle våga använda kärnvapen? När det är så uppenbart förödande konsekvenser, inte bara för "fienden" utan för en själv vem skulle våga?
De som inte bryr sig kanske, de som inte vet, de som är alltför arga till och med. Roy kan rada upp rätt många.
Vad gjorde ni den elfte september? Anade någon (jag syftar på oss vanliga dödliga, alla konspiationsteorier, vare sig de är sanna eller falska får nu läggas åt sidan) att det just det dagen skulle ske något som skakade om världsbalansen så som den var? Inte för att den var så mycket att heja åt redan då men iallafall. Poängen är att det kommer när man är oförberedd, så varför inte idag? Det behöver ju inte vara någon mediebevakad situation som Kubakrisen. Vi lever numera i kärnvapnens skugga.
Nej jag är ingen politisk expert, jag är inte heller expert på kärnvapen, jag vet inte alla säkertetsåtgärder som finns runtom bomberna. Min tanke kanske är otrolig och skrattretande. Men jag har läst lite historia och otroliga och skrattretande tankar är ett återkommande tema.
Ett litet exempel, Aleksandr Litvinenko, en föredetta FSB-agent, blev förgiftad i Storbrittanien av ett ämne som heter Polonium 210, det produceras i kärnforskningslaboratorium. Polonium är ofarligt utanpå kroppen, strålningen kan inte ta sig igenom huden, men inne i kroppen är det dödligt. Det tillverkas lite mer än 85 gram per år. En kapsel på 0,01 gram nytillverkat polonium innehåller 5000 dödliga doser. Detta ämne häldes i Litvinenkos te på en sushirestaurang.
Detta låter ju som rent actiondravel, men det är sant. Radioaktiv förgiftning av en föredetta FSB-agent som flytt moder Rysslands vrede. Det är otroligt och det är skrattretande, men än en gång, det är sant.
Det är inte likvädigt med ett kärnvapenkrig, det medger jag mer än gärna, men det ger ett hum om alla saker som pågår runtom oss, saker man inte vill tro är sanna.
Jag har irrat bort mig i skrivandet igen. Men poängen med det här är väll mest att skriva att jag inte vill stå för kärnvapen, jag vill inte acceptera att de ska få finnas i min värld eller någon annans. Det kanske aldrig blir något kärnvapenkrig, min paranoia kanske bara onödigt slöseri av min energi och tankekraft. Men varför ska ens risken finnas? Är inte kärnvapnens bara existens det mest otroliga och skrattretande av allt?
Till sist, ett dramatiskt slut på ett dramatiskt blogginlägg. Fidel Castro sa en gång, "Döm mig, det betyder ingenting. Historien skall frikänna mig".
Tänk på orden och kom sedan ihåg att om vi startar ett kärnvapenkrig kommer det inte finnas någon historia kvar att berätta.
"Om bara, om bara, kärnvapenkrig var ett krig som alla andra slags krig. Om det handlade om det gamla vanliga - nationer och territorier, gudar och historia. Om det bara vore så att de av oss som hyser skräck för det är världeösa moraliska ynkryggar som inte är beredda att dö i försvar av våra övertygelser. Om bara kärnvapenkrig vore det slags krig där länder bekrigar länder och män strider mot män. Men så är det inte. Om det utbryter kärnvapenkrig kommer vår fiende inte vara Kina eller Amerika eller ens folket på andra sidan gränsen. Vår fiende kommer vara själva Jorden. Elementen själva - himlen, luften, marken, vatten och vind - kommer att vända sig emot oss. Deras vrede kommer vara fruktansvärd.
Våra städer och skogar, våra slätter och byar kommer att brinna i dagar. Floder kommer förvandlas till giftströmmar. Luften kommer att bli till eld. Vindarna kommer att sprida lågorna. När allt som kan brinna har brunnit kommer röken att förmörka solen. Jorden kommer att svepas i mörker. Ingen dag kommer att råda. Bara oändlig natt. Temperaturen kommer att falla långt under fryspunkten och den nukleära vintern kommer att inträda. Vatten kommer att ta skepnad av toxisk is. Radioaktivt nedfall kommer att sippra ner genom jordlagren och förgifta grundvattnet. Det mesta som lever, djur och växter, fågel och fisk, kommer att dö. Bara råttor och kackerlackor kommer att föröka sig och tävla med överblivna plundrade människorspillror om det lilla som finns att äta."
- Arundhati Roy, Fantasiförmågans slut, Augusti 1998.
Men var inte oroliga, när Indien gjorde sina provsprägningar förklarade chefen för hälso-, mijö- och säkerhetsgruppen vid Bhabha Atomforskningscenter i Bombay hur de skulle hantera ett kärnvapenkrig. Ta jodtabletter, stanna inomhus, drick endast upptappat vatten och ät enbart lagrad mat. Ge spädbarnen pulvermjölk (vilket vi vet tack vare Néstle att pulvermjölk är så fantastisk bra för barn i en situation där man inte har tillräckligt mycket med vatten) och stanna på nedervåningen, om möjligt källaren.
Vilket tur att vi fick det uppklarat. Vi är nog rätt säkra iallafall.
Jag är medveten om att jag baserar mycket av det jag skriver på Roys ord, men vi vet väll alla att konsekvenserna av ett kärnvapenskrig inte kan förhindras för att man tar jodtabletter?
Men sen då, hon kanske överdriver, vem skulle våga använda kärnvapen? När det är så uppenbart förödande konsekvenser, inte bara för "fienden" utan för en själv vem skulle våga?
De som inte bryr sig kanske, de som inte vet, de som är alltför arga till och med. Roy kan rada upp rätt många.
Vad gjorde ni den elfte september? Anade någon (jag syftar på oss vanliga dödliga, alla konspiationsteorier, vare sig de är sanna eller falska får nu läggas åt sidan) att det just det dagen skulle ske något som skakade om världsbalansen så som den var? Inte för att den var så mycket att heja åt redan då men iallafall. Poängen är att det kommer när man är oförberedd, så varför inte idag? Det behöver ju inte vara någon mediebevakad situation som Kubakrisen. Vi lever numera i kärnvapnens skugga.
Nej jag är ingen politisk expert, jag är inte heller expert på kärnvapen, jag vet inte alla säkertetsåtgärder som finns runtom bomberna. Min tanke kanske är otrolig och skrattretande. Men jag har läst lite historia och otroliga och skrattretande tankar är ett återkommande tema.
Ett litet exempel, Aleksandr Litvinenko, en föredetta FSB-agent, blev förgiftad i Storbrittanien av ett ämne som heter Polonium 210, det produceras i kärnforskningslaboratorium. Polonium är ofarligt utanpå kroppen, strålningen kan inte ta sig igenom huden, men inne i kroppen är det dödligt. Det tillverkas lite mer än 85 gram per år. En kapsel på 0,01 gram nytillverkat polonium innehåller 5000 dödliga doser. Detta ämne häldes i Litvinenkos te på en sushirestaurang.
Detta låter ju som rent actiondravel, men det är sant. Radioaktiv förgiftning av en föredetta FSB-agent som flytt moder Rysslands vrede. Det är otroligt och det är skrattretande, men än en gång, det är sant.
Det är inte likvädigt med ett kärnvapenkrig, det medger jag mer än gärna, men det ger ett hum om alla saker som pågår runtom oss, saker man inte vill tro är sanna.
Jag har irrat bort mig i skrivandet igen. Men poängen med det här är väll mest att skriva att jag inte vill stå för kärnvapen, jag vill inte acceptera att de ska få finnas i min värld eller någon annans. Det kanske aldrig blir något kärnvapenkrig, min paranoia kanske bara onödigt slöseri av min energi och tankekraft. Men varför ska ens risken finnas? Är inte kärnvapnens bara existens det mest otroliga och skrattretande av allt?
Till sist, ett dramatiskt slut på ett dramatiskt blogginlägg. Fidel Castro sa en gång, "Döm mig, det betyder ingenting. Historien skall frikänna mig".
Tänk på orden och kom sedan ihåg att om vi startar ett kärnvapenkrig kommer det inte finnas någon historia kvar att berätta.
Kommentarer
Trackback
