Ingen hemma!
Om vi bara vore häftigare...
Rasmus och Marcus är på Nordic Game så jag tänkte vara lite duktig.
Igår kom jag på att "ojdå, vårt kök skulle ju behöva pimpas lite och vi har ju inga gardiner.. äsch, jag går och köper några billiga lite kvikt".
Jo tjena, först kolla hemtex men usch och nej där är allt så dyrt och jag vill inte lägga ut för mycket om det skulle visa sig att Rasmus och Marcus hatar dem. Så jag går det till fyndkällarn, rotar bland deras gardiner i en halvtimme. På den halvtimmen hinner jag bestämma mig tre gånger. Den sista gången hittade jag de perfekta, gömda lägnst bak. Går till kassörskan och frågar om de har ett paket till (vi har tydligen två fönster). Kanske det säger hon och får rota igenom fyra stora jäkla lådor som står under en massa små. Under tiden kommer hennes man fram och säger att hon måste ta över kassan igen, han måste gå. Men hon letar ju gardiner till mig och ber honom vänta ett tag till och ett småtrumpet gräl bryter ut.
Oavsett hittar hon inga gardiner.
Nänä, det ar ju tråkigt men då får jag ju ta ett par andra då, letar och letar, föreställer mig köket och är nästan lipfärdig "det finns ju inga vettiga jävla gardiner!!". Bestämmer mig för ett par, ångrar mig, tar ett par fulare men mer neutrala och köper dem snabbt som fasen för att jag inte ska hinna ändra mig. Halvägs ut... ser jag gardinerna upphänga och kommer då på att det är ju det paret jag tänkte ta först som är bäst. Går tillbaka och byter gardner.
Hemma åker de upp under hot och de passar inte skitbra, men de är fina så jag är nöjd. Pojkarna får banna mig gilla dem när de kommer hem. Så enkelt är det bara.
Igår läste jag också ut sista delen i "Den mörka materian", har sträckläst de två sista på tre eftermiddagar, jag har varit så fast att jag knappt levt i denna världen. Jag grät som ett småbarn, det var för hemskt hur den slutade, jag var så ledsen. Är fortfarande helt förstörd idag och helt omotiverad. Fast jag älskade dem också, bland de absolut bästa böckerna jag någonsin läst/raceat igenom. Sen såg jag att han skrivit fortsättningar på dem men jag vette fasen om jag orkar, jag pallar inte med ett sånt här emotionellt äventyr till.
Jag kanske borde lära mig att inse när det bara är en bok?
Borde nog sova men vad gör man
Är lite otrogen mot min optiker eftersom jag nyss beställde månadslinser på nätet. Men jag hoppas de kan ta tillbaka mig när det är dags för synkontroll och annat.
Förra året vid den här tiden var det så mycket som hände och det är det nu också, är på sätt och vis där igen, men med mindre bagage den här gången hoppas jag.
Hittade en låt med Maximilian Hecker ikväll som kastade in mig i någon slags sentimentalitetspiral. Jag lyssnade på honom i högstadiet och drömde mig bort. Och nu ikväll tillåter jag mig att göra samma sak.
UPP2011 klart
Vi har fått höra både bra och dåligt i efterhand och en del kritik har varit befogad, annan tycker jag har varit lite väl hård men det är sådant man får ta och lära sig av till nästa gång. Det går inte att göra alla nöjda. Jag vet ju inte hur mycket det brukar vara efter sådana här grejer, vi kanske har kommit lindrigt undan.
Men jag har gått och tänkt på det en del, det känns ju lite jobbigt att det blir så mycket negativ energi efter något sånt här, man vill ju ha massa glädje efter och känna att det har varit bra.
Då jag kände jag att jag behövde skriva om det, här, på bloggen. Vilket är lite knäppt. För ingen läser ju bloggen. Så det hade ju kanske varit vettigare att skriva det på facebook om jag ville ha respons, men det känns inte heller bra. Men om jag inte vill ha respons borde jag ju inte alls lägga ut det på nätet men jag är inte heller sugen att ha det som ett vanligt textdokument på datorn. Så jag vet inte riktigt vad jag är ute efter när jag skriver saker här men det är nog något mellanting.
Nåja sak samma, jag är sjukt trött, det är som om jag har en jäkligt jobbig bakfylla som inte vill lägga sig. Men det är ändå skönt och jag är massa glad! Jag har blivit så många tusen erfarenheter rikare på det här! Men jag kommer sakna mina kollegor, på onsdag har vi vår sista dag sen fortsätter jag och Camilla (och till en viss del Sara) en månad till med utvärdering och annat men de andra försvinner. Tråkigt värre eftersom de är så sköna men man har ju facebook! ^^
Sol
Idag har varit och kommer bli en fin dag. Jag har vaknat, dansat runt i lägenheten, diskat, sytt och handlat med fröken Falheim. Sen kommer jag och Markus vara effektiva och göra bra saker och planera framtiden. Med lite mat och fika såklart.
Hurra hurra, solen och glädjen är här idag! <3
Energiattack
Jo, det jag tänkte på var det här med att nöja sig. Bra eller dåligt?
Jag har alltid varit lite sur över den här grejer med att nöja sig, antagligen för att jag är uppväxt med disneyfilmer där alla hittar sitt drömjobb (typ lejonkung) eller drömkropp (typ människorkropp) och i de flesta sin drömpartner (typ prins) så fort de är snälla. Men det händer ju inte alltid, du vet inte vad du vill bli, du orkar inte se ut som valfri supermodell och du stöter inte på din drömpartner på ICA.
Så vad gör man då? Fortsätter vänta på att allt det där magiskt ska reda sig eller nöja sig med det man kan ordna? Som kanske dessutom kan gynna större mål.
Som det här med barn tillexempel, det är ju rätt viktigt för många (no shame no blame). Om man hittar någon som är rätt på alla punker eller iallafall de flesta men som man inte känner za za zou för, kan det vara värt att satsa på så att du kan få de där små illbattingarna? Det kan ju vara fint ändå, och man kan ju älska även utan förälskelse. Även ett äktenskap med za za zou kan ju gå åt helvete.
Samtidigt, en själv är den man ska leva med resten av sitt liv (som alexandra brukar påminna mig om) så då kanske man inte vill lura sig själv och försöka rationelisera ett beslut som man enligt disney-standard vet inte är rätt?
Som det är nu hoppas jag på disney-filmen ett tag till och fixar det som låter sig fixas. Sen får vi se, jag tänkte sätta 30 som gräns. Jag hör av mig om det då! Puss!
Tjatja bloggeeen!
Kreativa rubriker <3
Nåja sak samma, så här är det, jag har fått anställning! Numera jobbar jag på Blekinge UPP tills i sista April med den hedersvärda titeln "projektassistent". Det är ju så galet härligt!
Ehm, ja. Jag skulle skriva mer men det tappade jag och blev trött istället.
Tjo!
Läsning som imponerar
Eftersom jag i min flytt har glömt massa av mina böckera hemma så jag börjat vända mig till biblioteket igen för att få lite vettiga och ovettiga saker att läsa. Senast när jag var på biblioteket så pratade jag i telefon samtidigt och hade rätt bråttom eftersom jag skulle till ett julklappsbyte. Så jag går omkring lite planlöst bland hyllorna och vet inte riktigt vad jag är ute efter och bara plockar på mig utan att riktigt läsa baksidan ordentligt eller tänka på vad jag är ute efter.
Så råkar jag hamna framför Linda Skugges krönikesamling "Akta er killar här kommer Gud och hon är jävligt förbannad". Jag har länge varit nyfiken på Skugge, omtalad, hatad, älskad och debatterad, men inte riktigt gett mig på att läsa vad hon skrivit. Så jag plockar på mig den och när jag kommer hem samma kväll börjar jag läsa. Och jäklar vad jag läser!
Det är inte första gången jag läser om feminism och samhällskritik så tankarna är inte främmande men hon, just hon. Hon har imponerat mig så galet mycket, jag håller inte alltid med henne och kan anse henne en aning för radikal och ibland för bitter. Men vad hon kämpar och vad hon aldrig ger sig! Så mycket hon får ta och höra utan att vika sig och utan att bli kall. För hon har trots att ilska en sån härlig värme till mänsklighet och en sån önskan att hjälpa de som vill bli och vara starka. Och hon verkar ärlig, brutalt ärlig. Jag älskar det!
Nästa steg är att utforska "Under det rosa täcket" och faktiskt läsa ut "Det andra könet". Sen kanske man borde klämma in en mumintrollsbok därimellan.
Men förstår du inte att det är jag?
Har precis läst igenom min blogg från början till slut, den har visst några år på nacken men inte särskilt många inlägg som kan bevisa det. Men det är kul att läsa det och se vad som har hänt genom tiden. Dock verkar det som om jag mest bloggar när jag är gnällig eller dramatisk (speciellt när jag har läst Roy's böcker, kanske något att utforska för er som läser detta? Varför blir man skev när man läser hennes texter? Eller är det bara Amanda? Med andra ord, LÄS DEM!).
Oavsett kan ju det vara rätt trevligt det också? Nog fan blir det inlägg av det iallafall. Och nu är det dags igen, jag skulle vilja skriva ner allt som hänt den senaste tiden, bara kasta ut alla mina känslor, all min smutstvätt för världen att se men det får nog bli lite mer städat än så.
Anledningen till att jag ens kom ihåg att jag har en blogg är att jag läste en gammal väns blogg, en blogg som faktiskt gav mig rätt mycket precis när jag läste den. Det var det nog inte tänkt när han skrev den men orden fastnade och jag tänker på dem då och då. Han är väldigt ärlig, både svag och skitig, och det var så skönt att se. Och just nu måste jag nog snart vara lite skitig och ärlig. Imorgon kommer bli en hård dag med sånt..
Men men låt oss börja med en snabb uppdatering. Just nu gör jag praktik på ett ställe som kallas Blekinge UPP, vilket är en superhärlig praktikplats. Fina människor och fullt av grejer att göra som jag lär mig så galet mycket av. Nu har jag nog varit där i drygt en och halv månad och jag känner mig redan som om jag har gått igenom år av erfarenhet. Jag växer och det är trevligt när det händer. Nu har det dock blivit problem, rätt stora problem. Jag kollade nämligen upp mitt konto idag eftersom det är dags för första ersättningen. Jag har läst att jag ska få ca 6000 kr. På kontot var det mindre än 3000 kr, samma som om jag hade en dagsersättning från arbetsförmedlingen. Jag får lite panik och börjar ringa runt till både försäkringskassan och arbetsförmedlingen och får veta att det är helt rätt, det här med 6000 kr är helt andra grejer. Så nu står jag där med hälften av pengarna jag räknade med och en ny lägenehet som jag delar på med två andra (mina fantastiska killar Rasmus och Marcus <3). Det värsta är ju också att det är mitt fel, jag som inte hade någon koll på läget och fattar inte hur det funkar förrens jag står där med byxorna nere.
Helvetes jäkla skit är ju det man tänker då, hur fasen gör jag nu?
Efter ett tags funderande så kom jag dock fram till en grej. Jag har irrat så jäkla mycket nu och kanske är det här något bra. Jag har nämligen sökt en hel del kurser nu till våren och då har jag sökt beteendevetenskap, i Karlskrona. Jag älskar att läsa sånt men jag snöat in mig på att jag nog inte skulle tycka att det vore så kul att jobba som exempelvis kurator. Men om det är något jag har lärt mig på praktikplatsen så är det att man kan pussla ihop i stort sett vad som helst av så gott som ingenting. Så varför inte? Jag är sugen på att läsa igen och om det är i Karlskrona kan jag göra det från en plats som jag trivs med, lägenheten i Karlshamn.
Men då gäller det att jag kommer in också, just nu är jag första och andra reserv... men det brukar ju kunna lösa sig. Sen gäller det att berätta det för arbetsplatsen också och det känns hemskt. De är så galet trevliga och de räknar med mig nu. Dessutom har de inte så mycket folk så att lämna dem nu kommer vara att lämna dem i sticket. Tyvärr finns det nog ingen annan lösning. De skulle kunna anställa mig men för det första kommer det vara galet dyrt för dem och för det andra kommer jag vara helt arbetslös i mars isåfall utan vare sig ersättning eller plugg. Jag önskar att jag hade vetat om det här innan så de hade vetat om det också. Förlåt Blekinge UPP.
Jaha men vad mer då? Är det här allt? Nej! För det har varit jul också.
Julen har varit jättefin, jag har träffat gamla fina vänner, min mysig familj och haft fantastiskt roligt. Det har varit lite av ett fantasiliv när jag varit hemma, blandat med en nostalgitripp. En gnutta känslostormar också kanske. Emmaboda har varit ett ställe jag avskytt periodvis när jag växte upp. Sen när jag flyttade så förvandlades det istället till en tillflyktsort, dit jag beger mig när jag behöver vara trygg eller bara tänka ifred. Denna senaste tiden har varit fylld av tankar och känslor jag har behövt ta tag i men inte hunnit eller vågat. När jag kom tillbaka nu så kanske inte allt blev solklart men min magkänsla tog över lite mer. Och jag förstår mer av vad jag måste göra. Detta kan tyvärr innefatta att göra människor besvikna vilket jag verkligen avskyr(!) att göra. Men det kommer löna sig i långa loppet.
Jag har längtat också, längtat så mycket att det nästan gjorde fysiskt ont (för att dra ner på dramatiken kan jag ju också erkänna att det kan ha varit en sideffekt av för lite sömn, för mycket vin och enorma lass socker). Oavsett anledningen så är det enbart två olika människor har gett mig den känslan och jag hade nästan glömt bort den men så snubblar man över tankarna igen och "pang!" där är man igen. Med byxorna nere, förhoppningsvis.
Jag vill dit igen, men det är inte dags än.
Som vanligt skulle jag nog vilja skriva mer och egentligen mer öppenhjärtat men som det är nu får det vara. Men jag skulle vilja avsluta med en tanke, det handlar om titeln på det här inlägget. För jag hade ett samtal, ett väldigt bra samtal, men där jag inte kunde säga exakt vad jag ville. Man vill ju hålla lite på sig. Så jag fegar och skriver det på min okända blogg istället. Jag fick nämligen höra ett påstående och på det skulle jag vilja svara "Men förstår du inte att det är jag?"
Och med det rundar vi av det här, godnatt!
Snart sprängs något <3
Hemtentan var över i fredags och den tömde mig på i stort sett allt jag hade i mig, alla murar, all energi, bara allt. Det är så löjligt men jag har lagt in så otroligt mycket i att klara den så när jag väl skickat in den, skickade jag också in allt vett jag haft. Och tur är väll det, för även om helgen blev knäpp på så många sätt så har jag kommit fram till så mycket och för första gången på länge fick jag gråta de där tårarna som jag hållt inne på så länge nu.
Jag har varit lycklig, tom, sorgsen, arg, sentimental, ärlig, oärlig, lättad, rädd, stark, förlåtande och trött, så galet trött. Jag har också blivit avskydd, misstrodd, ömkad, klappad, sjungen för och komplimenterad. Men framförallt har jag blivit älskad, så galet älskad.
Detta, tillsammans med en rejäl fylla har gjort att jag kunnat öppna munnen och säga vad jag funderat på månader, att jag har varit i en uppförbacke ett tag och jag tror det kommer dröja länge innan jag når krönet. Men insikten har gjort att tankar börjat formas om vad jag kanske borde göra, vad jag borde söka efter och i vissa fall bara att jag borde söka. Imorgon blir det Lund igen och början på ny kurs vilket känns rätt tungt men jag har även andra saker att göra vilket jag hoppas kommer leda till ett och annat leende.
Nu när jag har fått stilla mina tankar lite så är det dags för en fantastisk ny bok "Människor det varit synd om" där Per-Otto "Prutten" Hyland hitintills leder ligan.
Godnatt stora, stygga världen
Atomfunderingar
"Om bara, om bara, kärnvapenkrig var ett krig som alla andra slags krig. Om det handlade om det gamla vanliga - nationer och territorier, gudar och historia. Om det bara vore så att de av oss som hyser skräck för det är världeösa moraliska ynkryggar som inte är beredda att dö i försvar av våra övertygelser. Om bara kärnvapenkrig vore det slags krig där länder bekrigar länder och män strider mot män. Men så är det inte. Om det utbryter kärnvapenkrig kommer vår fiende inte vara Kina eller Amerika eller ens folket på andra sidan gränsen. Vår fiende kommer vara själva Jorden. Elementen själva - himlen, luften, marken, vatten och vind - kommer att vända sig emot oss. Deras vrede kommer vara fruktansvärd.
Våra städer och skogar, våra slätter och byar kommer att brinna i dagar. Floder kommer förvandlas till giftströmmar. Luften kommer att bli till eld. Vindarna kommer att sprida lågorna. När allt som kan brinna har brunnit kommer röken att förmörka solen. Jorden kommer att svepas i mörker. Ingen dag kommer att råda. Bara oändlig natt. Temperaturen kommer att falla långt under fryspunkten och den nukleära vintern kommer att inträda. Vatten kommer att ta skepnad av toxisk is. Radioaktivt nedfall kommer att sippra ner genom jordlagren och förgifta grundvattnet. Det mesta som lever, djur och växter, fågel och fisk, kommer att dö. Bara råttor och kackerlackor kommer att föröka sig och tävla med överblivna plundrade människorspillror om det lilla som finns att äta."
- Arundhati Roy, Fantasiförmågans slut, Augusti 1998.
Men var inte oroliga, när Indien gjorde sina provsprägningar förklarade chefen för hälso-, mijö- och säkerhetsgruppen vid Bhabha Atomforskningscenter i Bombay hur de skulle hantera ett kärnvapenkrig. Ta jodtabletter, stanna inomhus, drick endast upptappat vatten och ät enbart lagrad mat. Ge spädbarnen pulvermjölk (vilket vi vet tack vare Néstle att pulvermjölk är så fantastisk bra för barn i en situation där man inte har tillräckligt mycket med vatten) och stanna på nedervåningen, om möjligt källaren.
Vilket tur att vi fick det uppklarat. Vi är nog rätt säkra iallafall.
Jag är medveten om att jag baserar mycket av det jag skriver på Roys ord, men vi vet väll alla att konsekvenserna av ett kärnvapenskrig inte kan förhindras för att man tar jodtabletter?
Men sen då, hon kanske överdriver, vem skulle våga använda kärnvapen? När det är så uppenbart förödande konsekvenser, inte bara för "fienden" utan för en själv vem skulle våga?
De som inte bryr sig kanske, de som inte vet, de som är alltför arga till och med. Roy kan rada upp rätt många.
Vad gjorde ni den elfte september? Anade någon (jag syftar på oss vanliga dödliga, alla konspiationsteorier, vare sig de är sanna eller falska får nu läggas åt sidan) att det just det dagen skulle ske något som skakade om världsbalansen så som den var? Inte för att den var så mycket att heja åt redan då men iallafall. Poängen är att det kommer när man är oförberedd, så varför inte idag? Det behöver ju inte vara någon mediebevakad situation som Kubakrisen. Vi lever numera i kärnvapnens skugga.
Nej jag är ingen politisk expert, jag är inte heller expert på kärnvapen, jag vet inte alla säkertetsåtgärder som finns runtom bomberna. Min tanke kanske är otrolig och skrattretande. Men jag har läst lite historia och otroliga och skrattretande tankar är ett återkommande tema.
Ett litet exempel, Aleksandr Litvinenko, en föredetta FSB-agent, blev förgiftad i Storbrittanien av ett ämne som heter Polonium 210, det produceras i kärnforskningslaboratorium. Polonium är ofarligt utanpå kroppen, strålningen kan inte ta sig igenom huden, men inne i kroppen är det dödligt. Det tillverkas lite mer än 85 gram per år. En kapsel på 0,01 gram nytillverkat polonium innehåller 5000 dödliga doser. Detta ämne häldes i Litvinenkos te på en sushirestaurang.
Detta låter ju som rent actiondravel, men det är sant. Radioaktiv förgiftning av en föredetta FSB-agent som flytt moder Rysslands vrede. Det är otroligt och det är skrattretande, men än en gång, det är sant.
Det är inte likvädigt med ett kärnvapenkrig, det medger jag mer än gärna, men det ger ett hum om alla saker som pågår runtom oss, saker man inte vill tro är sanna.
Jag har irrat bort mig i skrivandet igen. Men poängen med det här är väll mest att skriva att jag inte vill stå för kärnvapen, jag vill inte acceptera att de ska få finnas i min värld eller någon annans. Det kanske aldrig blir något kärnvapenkrig, min paranoia kanske bara onödigt slöseri av min energi och tankekraft. Men varför ska ens risken finnas? Är inte kärnvapnens bara existens det mest otroliga och skrattretande av allt?
Till sist, ett dramatiskt slut på ett dramatiskt blogginlägg. Fidel Castro sa en gång, "Döm mig, det betyder ingenting. Historien skall frikänna mig".
Tänk på orden och kom sedan ihåg att om vi startar ett kärnvapenkrig kommer det inte finnas någon historia kvar att berätta.
Ge mig vin!
Do
Såg Aliens vs Predator igår, jag har svårt att bestämma mig för vad jag tycker om den. Det var ju ingen -bra- film men den hade en charm, trots allt var det både aliens, predators och pusselpyramider med. Jag tror att det som saknades var Arnold, allas kära muskelknutte. Hade han varit där hade han ju rensat upp i pyramiden innan halva filmen gått och sen blivit kung över Predatorerna. Ungefär.
Det var väll det ungefär, blogg är lite skumt att skriva, ingen läser den men det är ju ändå en skum känsla att kasta upp ord på internet som alla kan se. Spex?
Här kommer iallafall en bild på en musklig rymdvarelsejagande Arnold som visar vart skåpet ska stå!
Hugs
Författare räknar inte röster
Dramatiskt värre blev det här men det är ju faktiskt rätt dramatiskt också.
Menmen, jag går väll och duschar bort det hela innan jag gör mig redo för kåren. Fan vad fint.
More than a feeling
Ikväll är det Rockabilly som gäller. Det är på party hos Johanna och sen ränner vi iväg till Harrys. Lär blir awsome!
Just det, har städat en massa nu de senaste dagarna. När kommer min braiga karma?
