mentalflykt

Har precis läst igenom min blogg från början till slut, den har visst några år på nacken men inte särskilt många inlägg som kan bevisa det. Men det är kul att läsa det och se vad som har hänt genom tiden. Dock verkar det som om jag mest bloggar när jag är gnällig eller dramatisk (speciellt när jag har läst Roy's böcker, kanske något att utforska för er som läser detta? Varför blir man skev när man läser hennes texter? Eller är det bara Amanda? Med andra ord, LÄS DEM!). 
Oavsett kan ju det vara rätt trevligt det också? Nog fan blir det inlägg av det iallafall. Och nu är det dags igen, jag skulle vilja skriva ner allt som hänt den senaste tiden, bara kasta ut alla mina känslor, all min smutstvätt för världen att se men det får nog bli lite mer städat än så.

Anledningen till att jag ens kom ihåg att jag har en blogg är att jag läste en gammal väns blogg, en blogg som faktiskt gav mig rätt mycket precis när jag läste den. Det var det nog inte tänkt när han skrev den men orden fastnade och jag tänker på dem då och då. Han är väldigt ärlig, både svag och skitig, och det var så skönt att se. Och just nu måste jag nog snart vara lite skitig och ärlig. Imorgon kommer bli en hård dag med sånt..

Men men låt oss börja med en snabb uppdatering. Just nu gör jag praktik på ett ställe som kallas Blekinge UPP, vilket är en superhärlig praktikplats. Fina människor och fullt av grejer att göra som jag lär mig så galet mycket av. Nu har jag nog varit där i drygt en och halv månad och jag känner mig redan som om jag har gått igenom år av erfarenhet. Jag växer och det är trevligt när det händer. Nu har det dock blivit problem, rätt stora problem. Jag kollade nämligen upp mitt konto idag eftersom det är dags för första ersättningen. Jag har läst att jag ska få ca 6000 kr. På kontot var det mindre än 3000 kr, samma som om jag hade en dagsersättning från arbetsförmedlingen. Jag får lite panik och börjar ringa runt till både försäkringskassan och arbetsförmedlingen och får veta att det är helt rätt, det här med 6000 kr är helt andra grejer. Så nu står jag där med hälften av pengarna jag räknade med och en ny lägenehet som jag delar på med två andra (mina fantastiska killar Rasmus och Marcus <3). Det värsta är ju också att det är mitt fel, jag som inte hade någon koll på läget och fattar inte hur det funkar förrens jag står där med byxorna nere.
Helvetes jäkla skit är ju det man tänker då, hur fasen gör jag nu?

Efter ett tags funderande så kom jag dock fram till en grej. Jag har irrat så jäkla mycket nu och kanske är det här något bra. Jag har nämligen sökt en hel del kurser nu till våren och då har jag sökt beteendevetenskap, i Karlskrona. Jag älskar att läsa sånt men jag snöat in mig på att jag nog inte skulle tycka att det vore så kul att jobba som exempelvis kurator. Men om det är något jag har lärt mig på praktikplatsen så är det att man kan pussla ihop i stort sett vad som helst av så gott som ingenting. Så varför inte? Jag är sugen på att läsa igen och om det är i Karlskrona kan jag göra det från en plats som jag trivs med, lägenheten i Karlshamn.
Men då gäller det att jag kommer in också, just nu är jag första och andra reserv... men det brukar ju kunna lösa sig. Sen gäller det att berätta det för arbetsplatsen också och det känns hemskt. De är så galet trevliga och de räknar med mig nu. Dessutom har de inte så mycket folk så att lämna dem nu kommer vara att lämna dem i sticket. Tyvärr finns det nog ingen annan lösning. De skulle kunna anställa mig men för det första kommer det vara galet dyrt för dem och för det andra kommer jag vara helt arbetslös i mars isåfall utan vare sig ersättning eller plugg. Jag önskar att jag hade vetat om det här innan så de hade vetat om det också. Förlåt Blekinge UPP.

Jaha men vad mer då? Är det här allt? Nej! För det har varit jul också.
Julen har varit jättefin, jag har träffat gamla fina vänner, min mysig familj och haft fantastiskt roligt. Det har varit lite av ett fantasiliv när jag varit hemma, blandat med en nostalgitripp. En gnutta känslostormar också kanske. Emmaboda har varit ett ställe jag avskytt periodvis när jag växte upp. Sen när jag flyttade så förvandlades det istället till en tillflyktsort, dit jag beger mig när jag behöver vara trygg eller bara tänka ifred. Denna senaste tiden har varit fylld av tankar och känslor jag har behövt ta tag i men inte hunnit eller vågat. När jag kom tillbaka nu så kanske inte allt blev solklart men min magkänsla tog över lite mer. Och jag förstår mer av vad jag måste göra. Detta kan tyvärr innefatta att göra människor besvikna vilket jag verkligen avskyr(!) att göra. Men det kommer löna sig i långa loppet.

Jag har längtat också, längtat så mycket att det nästan gjorde fysiskt ont (för att dra ner på dramatiken kan jag ju också erkänna att det kan ha varit en sideffekt av för lite sömn, för mycket vin och enorma lass socker). Oavsett anledningen så är det enbart två olika människor har gett mig den känslan och jag hade nästan glömt bort den men så snubblar man över tankarna igen och "pang!" där är man igen. Med byxorna nere, förhoppningsvis.
Jag vill dit igen, men det är inte dags än.

Som vanligt skulle jag nog vilja skriva mer och egentligen mer öppenhjärtat men som det är nu får det vara. Men jag skulle vilja avsluta med en tanke, det handlar om titeln på det här inlägget. För jag hade ett samtal, ett väldigt bra samtal, men där jag inte kunde säga exakt vad jag ville. Man vill ju hålla lite på sig. Så jag fegar och skriver det på min okända blogg istället. Jag fick nämligen höra ett påstående och på det skulle jag vilja svara "Men förstår du inte att det är jag?"

Och med det rundar vi av det här, godnatt!