mentalflykt

Att vilja ha en speciell någon och sakna en generell någon är ju två ändå rättså skilda saker. Ändå blir det nog ofta samma sak och man kastar sig in i dumma och meningslösa grejer man egentligen inte vill.
Undrar om man fattar sådant själv innerst inne eller om man helt och hållet lurar sig själv? Och hur länge kan man lura sig själv isåfall?
Det  borde ju bero på hur pass uppnåelig personen i fråga är tycker jag. Är han/hon för lätt att få så borde man ju upptäcka rätt snabbt vad man egentligen tycker när man träffar denna människa. Eller är det kanske bara jag som känner av sådant? För andra kanske det är så att man bara ställer in siktet på någon som får bli både den generella och speciella någonen och sen är det bra med det. Oavsett om det inte är helt "rätt" för det blir det kanske ändå aldrig? Det är ju jäkla praktiskt får man erkänna. Kan man då alltså lära sig älska vem som helst?
Och är sådan obsessing det kan bli av detta, är bra för att låta tiden gå och ha lite mys eller är det bara läskigt? Frågan gäller då uppenbarligen tiden efter högstadiet.
Såg nyligen exempel på detta och egentligen är det ju inte så farligt sålänge inget händer right?


Jag är trött och vill egentligen inte sova så detta inlägget  kan vara knepigt. Men desto bättre.